Killar - de nya jeansen

Innan själva krönikan börjar måste det sägas;
Vi är inte det minsta tokiga, egoistiska, lössaktiga eller mot kärlek. Vi försöker inte på något sätt övertala någon till något annat än att försöka se det hela med andra ögon.
När vi satt och pratade om det här lät allt så förnuftigt och så bra. Alla vet hur svårt det är att hitta ord för att beskriva en känsla? Ungefär så svårt är det att försöka få det här att låta bra och framförallt att få det att låta rätt. Överseende tack!


Vem behöver dem? Egentligen.

Vilka? Pojkvännerna såklart!

Egentligen klarar man sig alldeles utmärkt utan dem.

Visst, de får en kanske att skratta och vara lycklig den ena sekunden men för att i nästa få oss att gråta och vara olyckliga. That´s life, javisst - men onödigt på samma gång, är det inte?


Vi kom fram till att pojkvänner, eller killar överhuvudtaget, är som jeans - man måste prova sig fram för att hitta det perfekta paret. Har man fem par jeans som är helt okej och man gillar en sak med varje jeans - sätter man ihop alla de där fem delarna med varandra så ger de oss ett nytt par - ett perfekt par. För att veta vad man verkligen, verkligen, vill ha hos en partner, egenskaper, utseende bla., hur ska man veta det om man inte har banat sig fram efter vägen och kastat bort allt det där som aldrig riktigt fallit en i smaken? Vi vet att ingen är perfekt, men vem säger att man inte kan få ha det så perfekt som det kan vara? För att få perfektion kanske det är nödvändigt att "prova" sig fram.


Vi menar inte Ta en kille, var med han i några dagar, dumpa han, ta en ny kille, några dagar, osvosv.. Ett förhållande på några år, det kan också vara ett "prov". Även där kommer ju vägskälet till slut - den rätta eller den tillfälliga? Är det den rätta - well, congrats!


Vi jämförde också pojkvänner med bilar, men där fick vi dock lite problem för vad gör man om man hade en Saab senast och man vet att det är en Saab man vill ha? Nåja, någon gång måste ju även den perfekta bilen vara fel att köra. Det kanske är däcken..


Tror, man tror - hur (ursäkta den kommande svordomen!) fan kan man få perfektion om man tror att man tycker om någon? Eller man är nog säker på att man tycker om någon, men om man tror att man är kär i någon? Det går väl inte? Om nu inte båda tror - fast då är det förstårs inte det perfekta paret utan bara den perfekta lögnen.





Mina o Emelies tankar om detta ^^


?

 Varför ska jag sakna någon som bettet sej så illa mot mej?





What are you wishing for?
When you're standing there all alone

din värld ska aldrig röra min

Urch o fyfan tänker ja bara just nu asså. De mesta är ganska jobbit, den enda som gjorde mej riktit glad idag var mina onda tankar, jag älskar att slå dej till botten. Nu fattar jag varför jag hamnat där så många gånger, men de är jag alldeles för smart för nu, precis nu. Jag är inte som de andra blåsta äcklerna, ingen kan någonsin komma så nära, ingen. Gör du nått får du dubbelt tillbaka, jag älskar de helt enkelt.

RSS 2.0