Maaggi

När allt bara är jobbit o fel, man har inte lätt för nånting man nånsin provat på o hjärnan måste alltid gå på högvarv för att hinna me. Ja måste använda all min kraft till allt ja ska klara av, även små saker, det gör att ja lätt blir trött o less på att göra saker. De mesta går åt till att vara förbannad på äckliga männsikor som inte ser nånting genom min vinkel. De blir tillome jobbit att stå, gå o andas. Varje andetag är ansträngande till max, varje tunga steg ja tar gör mej tröttare o tröttare o de enda ja vill är att bara ligga ner o inte göra ett piss o fortsätta me de resten av livet. Min insida innerhåller inget mer än ett enda stort tomrum just nu, ja vet inte vartfan ja har mej själv eller nån annan heller, vilket är en självklarhet. Förut vare alltid helt säkert vem ja skulle berätta allt till, öppna mej för o bara förlita mej till 100, men nu finns det ingen sån längre... Ni bara glider ifrån mej, eller ja från er, ja har ingen jävla aning. Ja orkar fan inte tröttaut nån me mina jävla saker ja tänker o känner, vemfan bryr sej? 

Jag älskar dej fortfarande, men ja kan låtsas som att ja inte gör de, ja kan stänga av allt o bara skita i de. De går bra att inte ha dej i mitt liv, men jag älskar dej o en gång lyste du upp min värld me nåra extra starka stjärnor. Men dom va inte så mkt att ha eftersom de dog ganska snart vilket ja vetat o nästan väntat på för att inte behöva skjutaupp mörkret som skulle falla över mej förr eller senare. Ja visste sanningen innerst inne hela tiden, så ja fick så ont när den ibland stack till o påminnde mej om att den fanns lite extra. Ja visste juh att vi inte är såna som i slutet får varann.