Maaggi

idag är en såndär dag ja trodde skulle bli helt okej, men den har skitit sej ganska rejält iaf... Visst, allt kan ja inte klaga på, för vissa små saker var bättre än vanligt. De är bara inte mitt fel att ja har ångest jämt, att ja inte pallar tjat o gnäll just nu, att ja bara är en jävlit orolig stjäl som knappt vet nånting om nått längre... Men de kan juh förstås inte alla fatta eftersom de inte vet hur de känns. Hur de känns att vara ja o leva mitt liv me allt som är så förbannat jobbit helatiden. Ja bara inte orkar låtsas längre. Ja vill bara få ur mej sanningen som skulle göra er så förjävlit besvikna. De är bara stunder som denna som ja är villig till de...