Maaggi

Orkar inte inse om det är så hemsk som ja tror att det är. Kanske orkar sen, sen när allt känns bättre. Men sånt tar tid för mej. Mkt mkt tid. Om ja bara hade fortsatt som ja gjorde förr o inte fallit dit. Hade ja kunnat hade ja gjort allt ogjort, allt. Hela ja blev fel redan från födseln, men de är inte mitt fel, de vet jag. Jag bara blev sån, nu står ja för de iaf. Orkar inte bry mej om ja visar mej svag. De är precis vad ja är, orka fejka annat.

Ja har felat ja vet, ja har gjort så jävla ruttna grejjer, men de är jävlit många som gjort mej illa, ja måste också få göra fel saker, sånt gör man. Ja har de inte värst, men ja har de jobbit, alldeles för jobbit för mej själv. Är de fel att känna att man inte orkar mer? Är de fel att tycka synd om sej själv när de alltid blir såhär. Ja vet, ja ska se ljust på saker, men de är inte lätt när allt bara gått fel så många ggr förr. Jag har bara blivit slängd mot de hårda betonggolvet tusen gånger, allt är som helt trasigt, hur ska man laga de? När fan ska de sluta, när ska ja få stå upp o vara oförstörbar?

Jag väntade på smällen o nu kom den. Jag ställer frågan än en gång, varför ska de alltid hända mej? Har jag gjort något för att förtjäna dedär eller är de bara menat så? Men jag vet att de alltid kommer att vara såhär, du kan inte alltid komma o rädda mej, dom närmaste vännerna ja har kommer inte alltid att vara där, Asse kommer inte alltid att finnas kvar. En dag måste jag stå på egna ostadiga ben. Jag kommer att le och skratta många gånger till o ja kommer att gråta många tårar till. I alla bra lägen kommer jag att gå o vänta på smällen som kommer, veta att de är jag som kommer att få ta mej igenom de, precis som nu. Precis som i somras, precis som i våras, vintras o höstas. Precis som de alltid vart i mitt 18 åriga liv... Jag kommer alltid att få leva me mej själv, min hjärna som tänker sånna tankar ja hade velat leva utan. Jag vill vara en helt annan människa, en som bara fortsätter att gå på livets väg utan att vända sej om en enda gång. Den som är skör o går sönder hela tiden är livet så mkt tuffare för, som aldrig hinner bygga sej hel innan allt brister igen. Jag lever inte i min sagovärld, utan i den hemska verkligheten där jag måste sluta ge mitt hjärta till människor o lita på dom. Där jag borde vara kall o inte känna så många kännslor... Ni vill lika mkt som jag ha den glada Maggi, inte den som man knappt kan få nån kontakt me längre, som inte orkar resa sej upp. De är bara en tidsfråga innan jag inte ens orkar visa min tacksamhet till er, o de orkar ingen me. Ger man nått vill man ha tillbaka, så funkar vi. Jag måste orka finnas där jag med. Det finns dom som har haft de så mkt tuffare än mej, men ändå orkar bli glad o leva igen. Men små hinder blir stora murar för mej. När man är lycklig o vet att snart lämnar allt dehär mej, de orkar jag inte med. Jag vill bara bli lycklig en dag o veta att jag kommer att vara de tills jag dör. Bara en endaste dag hade räckt om ja skulle få dö dagen efter. Tillome nu borde ja förtjäna de, så många gånger ja vart i botten så borde de vända o bli bra föralltid, ellerhur? Mitt hjärta orkar inte o själv vill jag inte vänja de. De värsta gångerna ja gråtit mej till söms o önskat att ja inte skulle vakna igen, men som vanligt gör man de, stiger upp o gör alla vardagliga saker för att sedan lägga sej i sängen o gråta igen. Det är inte de livet jag vill leva, det är inte så man ska känna när man bara är 18 år.